Privat brukar jag alltid arbeta efter en idé jag har. En idé som oftast uppkommer efter att ha blivit inspirerad av någon eller något. Då har jag nästan alltid en klar bild i huvudet som jag mer eller mindre avbildar genom att prova mig fram på olika sätt.
Men så funkar det inte i skolan, metoden är inte densamma. Man uppmanas att utveckla sin kreativa kompetens genom att utmanas och tvingas till att undersöka frågeställningar. Man ska ut ur sin comfort zone och göra på det sättet man inte brukar. Man får absolut inte ha en klar bild i huvudet och man ska helst misslyckas vid något tillfälle, för att då få tänka om och göra bättre.
Jag fick kortet Ge bort något som du sedan tigger tillbaka och jag tokfastnade från första stund. Jag hängde upp mig för mycket vid orden, men fick som tur var en deadline av N och S. Jag fick inte lägga så mycket tid på att tänka, jag skulle bara göra. Då lossnade det och plötsligt var det solklart att kortet handlade om att ångra. Ångra brukar man göra när man vill få något ogjort, eller ha gjort något man inte gjorde. Så jag utgick från tanken på en reva, som kan dras i och få hela tröjan ogjord. Jag bestämde mig för att börja att sy och brodera.
Jag förstår grejen med att man ska arbeta på ett sätt som man inte behärskar. Det är bra att tvingas att göra på ett sätt som man inte brukar göra, att man testar olika saker och utvecklas. För man behöver möjligtvis inte utvecklas inom något som man redan behärskar. Men, i med att man arbetar på ett sätt som man inte behärskar är risken för misslyckande större. Detta i sig är inte något negativt, detta är till och med något som eftersträvas. I mallen är misslyckandet ett naturligt steg efter samlandet och förvirringen. Steg som jag börjar känna igen alltför väl, steg som jag tar utan att ens märka det. Så jag hamnade där, i misslyckandet. Jag broderade, jag skulle brodera med material som var jobbiga, som smärtade, som gjorde mig frustrerad. Det sa tvärstopp, för att det finns även risker med att misslyckas. Jag kände att jag förlorade mig i misslyckandet och det blev då svårt att hitta motivationen till vad jag gjorde. Jag tappade helt enkelt tråden. (fan vad vitsig jag är)
Det är här gruppens styrka kommer in, eller hur viktigt det är med handledningar från lärarna. Det är det sociokulturella perspektivet som man pratar om i skolan. Efter lite feedback, tips och idéer från kurskamrater och lärare lyckades jag att lära mig av misslyckandet och kunna gå vidare. Nya tag och nytt material. Arbeta stort, större, störst!
Så där står jag, försöker att avsluta något med känningar om att misslyckandet står och lurar bakom hörnet. Eller så är det rädslan för att släppa mitt gamla arbetssätt, där jag har en klar bild i huvudet. Där jag vet vad jag ska göra, för att just nu så känns det som om jag arbetar i blindo, jag vet inte riktigt vart det bär hän och hur det kommer att sluta. Men det är helt okej, för att slutprodukten är inte lika viktig som processen och vägen dit.
