jag har totalt skippat att skriva reflektioner dem sista veckorna. Sista redovisningen är helt suddig. Det var om babuschka dockor, eller nej, Matroyshka dockor heter det ju. Anledningen till att det är helt suddigt är att jag som vanligt lämnade det till sista minuten, överskattade mina powerpoint förmågor och satt därmed uppe hela natten. Måste dock påpeka att jag inte tycker att det är särskilt svårt med powerpoint, utan att jag nyligen hade övergått helt från pc till mac. Det var inte helt och hållet enkelt då.
Den första bilden ritade jag den första dagen. Då jag var lat och brydde mig inte om att hämta mina inträdesprov, fann jag dem där i klassrummet första dagen, i en hög med några andra latmaskars teckningar. Jag minns att jag tog mitt kuvert och en person i klassen frågade helt burdust om hon fick titta på mina inträdesprov. Instinktivt kände jag, "men så kan man väl inte göra?" Inte kan man fråga om något sådant? Men varför inte? Varför skulle det vara så farligt? Jag kände mig lite löjlig som kände så och fick tänja lite på gränserna för vad jag tyckte var okej och säga ja.
Bild två föreställer något som är typiskt mig, linjer. Jag gillar att rita små detaljer, monotona upprepningar. Men frågan är om det inte är mani istället? För att vart går gränsen mellan att vara detaljrik eller manisk?
Allteftersom märker jag att teckningarna blev allt mer personliga och handlar mer om mina egna personliga gränser, känslomässiga gränser.
Som gränser mellan två människor, som kan vara förenade genom något enkelt men ändå rätt intimt, som att hålla i handen...
eller en osynlig gräns som man känner att man har nått. När man inte orkar försöka att hålla i den handen längre utan istället tvingar sig själv att släppa taget.
Eller så kan en teckning handla om en gräns som kan vara svårt att definiera. För att om man kommer på sig själv att rita snoppar och annat härligt snusk hela tiden, så bör man fråga sig själv om man gör det i omedveten frustration eller om man helt enkelt är en snusktant? En ganska hårfin gräns.
