Reflektion v.38 & 39

Det blev inte mycket till reflektion förra veckan då jag missade en hel vecka i skolan på grund av feberfrossa, halsont, migrän, värk i kroppen och otrolig, otrolig trötthet. Ack.

Nu är det så att jag är otrolig envis när det gäller att gå till läkaren, så jag vet inte om jag hade svininfluensan eller inte, men mycket tyder på det. Eller så tyder mycket på att jag börjar fan bli gammal och att kroppen tar det hårdare när man väl blir sjuk. Snacka om att få åldersnoja, jag tror att jag kör på att jag hade svininfluensan, jag vägrar att inse att jag börjar bli en gammal kärring. Vägrar gott folk, vägrar!

Hur som helst så kändes det svårt att komma in i rätt tankesätt den här veckan. Jag vet inte riktigt om det berodde på att jag fortfarande kände mig lite tjock i huvudet efter att ha varit über sjuk, men jag kunde inte riktigt se sammanhanget mellan dem olika föreläsningarna och seminarium vi hade under veckan. En föreläsning som jag dock fastnade för mer än dem andra var Joakim Forsemalms föreläsning om Självorganiserad identitet. Han pratade om Älvstaden, ett projekt som innebär att göra delar av Hisingen till innerstan. Det är så jäkla intressant att se hur det sociokulturella aspekten spelar in hur man ser saker och ting, för att folk förhållde sig olika till det projektet. Vissa tyckte att det verkade som ett projekt som skulle ta flera år att genomföra då de tycker att det är jobbigt och omständigt att ta sig till och ifrån Hisingen. Jag däremot som är uppväxt där, ser nästan redan dem delarna av Hisingen som centralt. Det var "centrum" när man var liten då man inte tog sig hela vägen in till stan. Kul och intressant ämne!

Under helgen hade jag tänkt att gå till Bokmässan, men det sket sig och det känns ganska surt nu då jag ville gå och få en bok signerad av en grymt duktig serietecknare, Sara Hansson. Hennes blogg finns här, gå in och kolla vetja, you won't regret it!

Reflektion v.37

När vi i gruppen blev tilldelade vårt område "ojades" det lite när det insågs att vi hade hamnat på Hisingen, någon nämnde att det kallades för Gazaremsan.

Jag suckade lite.

Jag är uppväxt på Hisingen och jag har bara bra barndomsminnen från Backa, men å andra sidan så kastades det inte sten mot polisbilar eller förklarades krig mot samhället när jag växte upp där.

Hur som helst så tyckte jag att det var ett perfekt område att bli tilldelad och när resten av gruppen höll sig vid mer eller mindre vid samma område runt Backaplan, åkte jag till Brunnsbotorget. Där såg jag möjligheter till förändring i det offentliga rummet. Min idé grundades på en man vid namnet Hossein, en vardagshjälte som räddade en medmänniska, en sexåring som föll från ett höghus. En människa i samhället som bryr sig om andra människor i samhället.

Så med egenritade affischer på superhjältar och deras slagord ville jag ge dessa ungdomar som känner sig utanför samhället lite positiv förstärkning. Jag vill att mina affischer ska få dem att förstå att dem faktiskt är en del av samhället och ju mer dem förstör i samhället så förstör dem för sig själva. Affischerna uppmanar dem till att vara mer som Hossein, att vara hjältar och hjälpa istället för att stjälpa. Det är mycket möjligt att dem tycker att det är en löjlig uppmaning och kanske kan man istället få dem yngre ungdomarna, barnen som hänger på och förstör för spänningens skull, att inse att det är häftigare att göra gott än ont.

För vad hände med att vilja vara bäst på allt man gör? Vad hände med att vilja vara duktig och få belöning för det? Vad hände med att tycka att det är coolt att vara en superhjälte istället för skurken?

En annan slags förändring i en annan stad: http://www.vertex.nu/index.php/kultur-och-noje/december-2007/Konsten-landar-pa-Alidhem.html

Vem vill bli en superhjälte?

Det känns lite som det är nu som allvaret har börjat. Tidigare i utbildningen har det handlat om engelsk fonetik, grammatik, pedagogik, sådant som går att läsa, förstå, komma ihåg och skriva en tenta om. Men nu får jag göra det jag har velat mest, åh Bild och Form vad jag har längtat efter dig. Att gå på HDK och verkligen känna intresse för mina kurskamrater, folkskygga jag vill prata och lyssna på folk.

Men...

med detta kommer något som jag inte har känt på länge. Prestationsångest.

Så jag sitter här med projektet att förändra det offentliga rummet och nu måste jag våga ta plats och våga förändra.

Vad man skulle kunna förändra är hur vissa ungdomar ser sig själva som public enemies istället för att inse att dem faktisk är en del av samhället. Dem borde vilja vara mer som den där Hossein som räddade sexåringen som föll från ett höghus. En riktig vardagshjälte!

För allvarligt talat, vem skulle INTE vilja vara en superhjälte?