Snacka

om att ha tappat det direkt. Jag har inte haft kroki på över två år och jag är tillbaks till dag ett i konstskolan när man kapade av fötter och huvud.

Nu blir det hardcore kroki en gång i veckan, inga ursäkter.

Reflektion v.41

Veckans uppgift var att undersöka olika digitala rum och få hum hur ungdomar förhåller sig till varann i dessa rum. Finns det några andra sociala normer och regler på nätet och kommunicerar man annorlunda där?

Det ena rummet jag provade var spelet World of Warcraft. Detta är ett online rollspel där spelare interagerar med varandra i en virtuell värld. Denna värld är enormt stort och expanderas i takt med att dem släpper nya expansions paket. Men detta spel är inte bara stort sett från dess virtuella värld, utan även genom att ha över 15 miljoner spelare världen över. Trots att detta är en fantasy virtuell värld så spelar ens sociala kompetens stor roll även här. Det krävs oftast att man skapar grupper med andra spelare för att klara av vissa quester i spelet och då måste man kunna kommunicera på ett sätt som är acceptabelt för andra, precis som i det verkliga livet. Man kommer inte långt om man har ett dåligt språk, om man förolämpar andra, om man tigger pengar, om man snor grejer om man fuskar osv.

Vidare gick jag in på Habbo, en community för tonåringar där man kan chatta genom att skapa små avatars och rum. Det kändes lite smått förvirrat att springa runt mellan dem olika rummen och till skillnad från WoW så märkte man av att det var yngre folk som höll till där. Dem sociala regler för kommunikation var nästintill obefintliga och det enda man fick höra var om man ville bli ihop och vad ful man var i kanin öron. Det kändes lite meningslöst att stå där och försöka att få kontakt med någon, för att var jag inte intresserad av att bli ihop, så var jag ingen intressant person.

Under dem muntliga redovisningarna hörde jag folk som undrade om hur kan man spendera så mycket tid online i dessa digitala rum? Vad finns det att prata om? Får man verkligen en social kompetens? Det fanns en antydan till ett negativ synsätt om dessa digitala rum. För mig kändes det lite som om man inte hade förstått poängen med att undersöka dessa rum. För att det finns inget bättre sätt att förstå barns digitala rum och dess inverkan på dem än att deltaga och observera själv i dessa rum.

Jag minns min första erfarenhet av min VFU period på en högstadieskola. Det fanns ett gäng killar som pratade konstant under lektionerna, det slängdes ord som raid, dps, mana break, nån noob som ninjade osv. Jag förstod exakt vad dem pratade om då jag själv spelar WoW. När jag nämnde detta så blev dem exalterade och försökte att testa min WoW kunskap genom en massa frågor. Detta var helt till min fördel och jag fick resten av veckan en helt annan relation till dem. Dem började att lyssna på mig när jag gav dem uppgifter, för att jag lyckades nå dem på deras nivå, jag fångade deras uppmärksamhet då jag kunde prata deras språk.

Ett språk som visserligen kan låta löjligt roligt som Björn Gustavsson visar som WoW Jocke.

Ove Serneheds föreläsning

på kulturhuset i Hammarkullen igår var lite av en besvikelse.

Inte på grund av att det han hade att säga inte var intressant, för det var det.

Men utan för att jag inte kunde koncentrera mig på vad som sades för att folk pratade hela tiden och jag satt och gav dem onda blickar, folk sprang in och ut, folk som hyssjade, information som gavs ut som inte ens var menat åt mig, dålig mic, man kunde inte se vad han skrev på whiteboard tavlan och att jag luktade kött os från kebab grillen. Det gick bara inte.

Reflektion v.40

Fast typ en vecka senare.

Jag fattar inte varför jag har så svårt att blogga. Det är inte så att jag inte gillar att blogga eller förstår själv grejen, jag lyckas fan bara inte. Det är något med att man måste som får mig att vilja procrastinera.

Hur som helst, under torsdag och fredag hade vi rit övningar som jag kan känna igen att ha gjort under min tid på konstskolan. Men den här gången gav dessa övningar mig en annan känsla, ett annat resultat i mitt huvud. Konstskolor tenderar att vara lite resultatinriktade och konkurrensen bland eleverna brukar genomsyrar under hela utbildningen. Så var det på konstskolan jag gick på i alla fall, man skulle vara bäst och utmärka sig precis hela tiden. Just den här övningen var precis motsatsen, man skulle inte vara bäst, man skulle inte rita fint, man skulle bara göra, alltså man skulle rita någons porträtt på fem minuter och sedan göra det igen med vänster hand. Jag blev ganska förvånad när jag tyckte att teckningen som jag ritade med vänster hand blev bättre än den högra.

Polletten trillade ner och plötsligt fattade jag vad min lärare på konstskolan tjatade om när han jämt sa att jag var "to anal and need to loose up with your hand a little" (pluggade i Australien). Det blev en helt annan känsla på teckningen när man inte oroar sig för att rita fint, när man inte försöker att styra handen så mycket, det blev på något sätt lite mera levande.

Höger hand:

Vänster hand:

Jag får känslan av att lärarna på BoF inte är så himla mycket för att rita fint och realism är något som de förkastar lite. Samtidigt som detta är bra känns det lite som jag inte får lov att tycka att det är kul att rita realistiskt.

N sa att om man vill avbilda en kyrka så realistiskt som möjligt så kan man väl lika bra ta ett fotografi, en elev höll med och tyckte att det inte blir någon personlighet i teckningen då. Jag höll inte riktigt med, alla skuggar väl inte likadant, alla trycker väl inte pennan lika hårt osv. Men jag höll tyst och sa inget, för att jag är en fjant.

Något som dock inte är fjantigt men istället jäkligt fint är detta! Titta, titta, titta!

Reflektion v.38 & 39

Det blev inte mycket till reflektion förra veckan då jag missade en hel vecka i skolan på grund av feberfrossa, halsont, migrän, värk i kroppen och otrolig, otrolig trötthet. Ack.

Nu är det så att jag är otrolig envis när det gäller att gå till läkaren, så jag vet inte om jag hade svininfluensan eller inte, men mycket tyder på det. Eller så tyder mycket på att jag börjar fan bli gammal och att kroppen tar det hårdare när man väl blir sjuk. Snacka om att få åldersnoja, jag tror att jag kör på att jag hade svininfluensan, jag vägrar att inse att jag börjar bli en gammal kärring. Vägrar gott folk, vägrar!

Hur som helst så kändes det svårt att komma in i rätt tankesätt den här veckan. Jag vet inte riktigt om det berodde på att jag fortfarande kände mig lite tjock i huvudet efter att ha varit über sjuk, men jag kunde inte riktigt se sammanhanget mellan dem olika föreläsningarna och seminarium vi hade under veckan. En föreläsning som jag dock fastnade för mer än dem andra var Joakim Forsemalms föreläsning om Självorganiserad identitet. Han pratade om Älvstaden, ett projekt som innebär att göra delar av Hisingen till innerstan. Det är så jäkla intressant att se hur det sociokulturella aspekten spelar in hur man ser saker och ting, för att folk förhållde sig olika till det projektet. Vissa tyckte att det verkade som ett projekt som skulle ta flera år att genomföra då de tycker att det är jobbigt och omständigt att ta sig till och ifrån Hisingen. Jag däremot som är uppväxt där, ser nästan redan dem delarna av Hisingen som centralt. Det var "centrum" när man var liten då man inte tog sig hela vägen in till stan. Kul och intressant ämne!

Under helgen hade jag tänkt att gå till Bokmässan, men det sket sig och det känns ganska surt nu då jag ville gå och få en bok signerad av en grymt duktig serietecknare, Sara Hansson. Hennes blogg finns här, gå in och kolla vetja, you won't regret it!

Reflektion v.37

När vi i gruppen blev tilldelade vårt område "ojades" det lite när det insågs att vi hade hamnat på Hisingen, någon nämnde att det kallades för Gazaremsan.

Jag suckade lite.

Jag är uppväxt på Hisingen och jag har bara bra barndomsminnen från Backa, men å andra sidan så kastades det inte sten mot polisbilar eller förklarades krig mot samhället när jag växte upp där.

Hur som helst så tyckte jag att det var ett perfekt område att bli tilldelad och när resten av gruppen höll sig vid mer eller mindre vid samma område runt Backaplan, åkte jag till Brunnsbotorget. Där såg jag möjligheter till förändring i det offentliga rummet. Min idé grundades på en man vid namnet Hossein, en vardagshjälte som räddade en medmänniska, en sexåring som föll från ett höghus. En människa i samhället som bryr sig om andra människor i samhället.

Så med egenritade affischer på superhjältar och deras slagord ville jag ge dessa ungdomar som känner sig utanför samhället lite positiv förstärkning. Jag vill att mina affischer ska få dem att förstå att dem faktiskt är en del av samhället och ju mer dem förstör i samhället så förstör dem för sig själva. Affischerna uppmanar dem till att vara mer som Hossein, att vara hjältar och hjälpa istället för att stjälpa. Det är mycket möjligt att dem tycker att det är en löjlig uppmaning och kanske kan man istället få dem yngre ungdomarna, barnen som hänger på och förstör för spänningens skull, att inse att det är häftigare att göra gott än ont.

För vad hände med att vilja vara bäst på allt man gör? Vad hände med att vilja vara duktig och få belöning för det? Vad hände med att tycka att det är coolt att vara en superhjälte istället för skurken?

En annan slags förändring i en annan stad: http://www.vertex.nu/index.php/kultur-och-noje/december-2007/Konsten-landar-pa-Alidhem.html

Vem vill bli en superhjälte?

Det känns lite som det är nu som allvaret har börjat. Tidigare i utbildningen har det handlat om engelsk fonetik, grammatik, pedagogik, sådant som går att läsa, förstå, komma ihåg och skriva en tenta om. Men nu får jag göra det jag har velat mest, åh Bild och Form vad jag har längtat efter dig. Att gå på HDK och verkligen känna intresse för mina kurskamrater, folkskygga jag vill prata och lyssna på folk.

Men...

med detta kommer något som jag inte har känt på länge. Prestationsångest.

Så jag sitter här med projektet att förändra det offentliga rummet och nu måste jag våga ta plats och våga förändra.

Vad man skulle kunna förändra är hur vissa ungdomar ser sig själva som public enemies istället för att inse att dem faktisk är en del av samhället. Dem borde vilja vara mer som den där Hossein som räddade sexåringen som föll från ett höghus. En riktig vardagshjälte!

För allvarligt talat, vem skulle INTE vilja vara en superhjälte?