Snacka

om att ha tappat det direkt. Jag har inte haft kroki på över två år och jag är tillbaks till dag ett i konstskolan när man kapade av fötter och huvud.

Nu blir det hardcore kroki en gång i veckan, inga ursäkter.

Reflektion v.41

Veckans uppgift var att undersöka olika digitala rum och få hum hur ungdomar förhåller sig till varann i dessa rum. Finns det några andra sociala normer och regler på nätet och kommunicerar man annorlunda där?

Det ena rummet jag provade var spelet World of Warcraft. Detta är ett online rollspel där spelare interagerar med varandra i en virtuell värld. Denna värld är enormt stort och expanderas i takt med att dem släpper nya expansions paket. Men detta spel är inte bara stort sett från dess virtuella värld, utan även genom att ha över 15 miljoner spelare världen över. Trots att detta är en fantasy virtuell värld så spelar ens sociala kompetens stor roll även här. Det krävs oftast att man skapar grupper med andra spelare för att klara av vissa quester i spelet och då måste man kunna kommunicera på ett sätt som är acceptabelt för andra, precis som i det verkliga livet. Man kommer inte långt om man har ett dåligt språk, om man förolämpar andra, om man tigger pengar, om man snor grejer om man fuskar osv.

Vidare gick jag in på Habbo, en community för tonåringar där man kan chatta genom att skapa små avatars och rum. Det kändes lite smått förvirrat att springa runt mellan dem olika rummen och till skillnad från WoW så märkte man av att det var yngre folk som höll till där. Dem sociala regler för kommunikation var nästintill obefintliga och det enda man fick höra var om man ville bli ihop och vad ful man var i kanin öron. Det kändes lite meningslöst att stå där och försöka att få kontakt med någon, för att var jag inte intresserad av att bli ihop, så var jag ingen intressant person.

Under dem muntliga redovisningarna hörde jag folk som undrade om hur kan man spendera så mycket tid online i dessa digitala rum? Vad finns det att prata om? Får man verkligen en social kompetens? Det fanns en antydan till ett negativ synsätt om dessa digitala rum. För mig kändes det lite som om man inte hade förstått poängen med att undersöka dessa rum. För att det finns inget bättre sätt att förstå barns digitala rum och dess inverkan på dem än att deltaga och observera själv i dessa rum.

Jag minns min första erfarenhet av min VFU period på en högstadieskola. Det fanns ett gäng killar som pratade konstant under lektionerna, det slängdes ord som raid, dps, mana break, nån noob som ninjade osv. Jag förstod exakt vad dem pratade om då jag själv spelar WoW. När jag nämnde detta så blev dem exalterade och försökte att testa min WoW kunskap genom en massa frågor. Detta var helt till min fördel och jag fick resten av veckan en helt annan relation till dem. Dem började att lyssna på mig när jag gav dem uppgifter, för att jag lyckades nå dem på deras nivå, jag fångade deras uppmärksamhet då jag kunde prata deras språk.

Ett språk som visserligen kan låta löjligt roligt som Björn Gustavsson visar som WoW Jocke.

Ove Serneheds föreläsning

på kulturhuset i Hammarkullen igår var lite av en besvikelse.

Inte på grund av att det han hade att säga inte var intressant, för det var det.

Men utan för att jag inte kunde koncentrera mig på vad som sades för att folk pratade hela tiden och jag satt och gav dem onda blickar, folk sprang in och ut, folk som hyssjade, information som gavs ut som inte ens var menat åt mig, dålig mic, man kunde inte se vad han skrev på whiteboard tavlan och att jag luktade kött os från kebab grillen. Det gick bara inte.

Reflektion v.40

Fast typ en vecka senare.

Jag fattar inte varför jag har så svårt att blogga. Det är inte så att jag inte gillar att blogga eller förstår själv grejen, jag lyckas fan bara inte. Det är något med att man måste som får mig att vilja procrastinera.

Hur som helst, under torsdag och fredag hade vi rit övningar som jag kan känna igen att ha gjort under min tid på konstskolan. Men den här gången gav dessa övningar mig en annan känsla, ett annat resultat i mitt huvud. Konstskolor tenderar att vara lite resultatinriktade och konkurrensen bland eleverna brukar genomsyrar under hela utbildningen. Så var det på konstskolan jag gick på i alla fall, man skulle vara bäst och utmärka sig precis hela tiden. Just den här övningen var precis motsatsen, man skulle inte vara bäst, man skulle inte rita fint, man skulle bara göra, alltså man skulle rita någons porträtt på fem minuter och sedan göra det igen med vänster hand. Jag blev ganska förvånad när jag tyckte att teckningen som jag ritade med vänster hand blev bättre än den högra.

Polletten trillade ner och plötsligt fattade jag vad min lärare på konstskolan tjatade om när han jämt sa att jag var "to anal and need to loose up with your hand a little" (pluggade i Australien). Det blev en helt annan känsla på teckningen när man inte oroar sig för att rita fint, när man inte försöker att styra handen så mycket, det blev på något sätt lite mera levande.

Höger hand:

Vänster hand:

Jag får känslan av att lärarna på BoF inte är så himla mycket för att rita fint och realism är något som de förkastar lite. Samtidigt som detta är bra känns det lite som jag inte får lov att tycka att det är kul att rita realistiskt.

N sa att om man vill avbilda en kyrka så realistiskt som möjligt så kan man väl lika bra ta ett fotografi, en elev höll med och tyckte att det inte blir någon personlighet i teckningen då. Jag höll inte riktigt med, alla skuggar väl inte likadant, alla trycker väl inte pennan lika hårt osv. Men jag höll tyst och sa inget, för att jag är en fjant.

Något som dock inte är fjantigt men istället jäkligt fint är detta! Titta, titta, titta!