En del av min stad i en stad

Efter gårdagens redovisningar av städer, bestämdes det för att vi skulle placera ut en byggnad från våra städer ute i staden. Lärarna tyckte att vi var lite för snabba att vilja förstöra och slänga städerna som vi har byggt under två veckors tid. Jag valde att placera ut den byggnaden jag lade mest tid på, "kockmössan". Jag ställde den bredvid cykelbanan på Avenyn och gick vidare till Konsum för att handla lite.

En halvtimme senare ser jag att den står kvar, helt orörd. Är det ingen som ser den? Ingen som bry sig? Vet inte. Undra om den står kvar där idag, eller om sopgubbarna har slängt den i sina sopor?

Såg här såg min stad ut innan Godzilla-Olga gick in och trampade sönder allt. Det var inte det minsta jobbigt att förstöra något som jag har klippt, målat och limmat ihop i timmar. Något som har gett mig skärsår, brännsår och en öm rumpa från att ha suttit så länge på golvet.


Här syns A-Ks regel om att barnen skulle få plats. Det skapades snabbt på morgon med en fotbollsplan, en klätterställning och en rutschkana, som N trodde var en solstol. (hmpf!)


Jag misstänker att jag har gett lärarna fel intryck av min stad, eller min attityd till min stad. Jag är inte missnöjd med staden, jag gav det mitt bästa på den tiden som gavs. Jag hatar det inte, jag älskar det bara inte. Det är min stad men ändå inte. Jag valde inte att göra den, jag tvingades. Jag valde inte hur staden skulle se ut, inte helt å hållet, då jag skulle försöka att avbilda så mycket som möjligt. Staden tvingade mig att arbeta på ett sätt som jag inte brukar, den tvingade mig att vara mindre petig. Den tvingade mig att släppa behovet av perfektion. Jag tackar staden för detta, för ibland blir jag ganska less på mig själv, för hur manisk jag kan vara med att det ska vara perfekta linjer hit och dit.

Kill your darlings heter det och jag dödade staden utan att blinka. Inte för att jag var missnöjd med den, men utan för att den just inte var en darling.