Jag tänker på något

som sades idag. Är det i händerna eller i mellanrummet som jag vill skapa lite mer känsla, kaos, förstörelse? Händerna kan ses som vackra, det bör räcka. Men jag vill inte förmedla en vacker känsla. Jag vill förmedla en ilska, en frustration, ett vemod som finns i konflikten. Händerna berättar, färgen eller vad det nu blir, förstärker känslan. Barnahänderna som håller varann, storasyster som leder mig och skyddar mig. Det är tryggt och fint och jag tänker på Erik Blombergs dikt I dina mjuka händers fågelbo. Men det är inte tryggt och fint längre, jag vill nästan förstöra allt, för att det är så det känns. Minnena av klapplekarna och tryggheten är förstörd, på grund av ren jävla idioti!