Dagen har kommit då processen ska vara till ända. Jag förväntade mig inte precis några fyrverkerier, men inte heller förväntade jag mig att känna mig nästan lite tom. Under processens gång har jag känt mig arg och frustrerad, jag har undvikit kontakt för att inte skälla. Jag ville förstöra och ta kål, men ilskan tvingade mig att ta avstånd, skjuta ifrån mig skapandet i en vecka. Men det ledde till att jag sen inte vågade förstöra, jag fegade ur.
Från början var det tänkt att jag skulle gestalta konflikten som uppstår mellan syskon när det finns en kollision av känslor. Hur band kan förtunnas eller förstöras. Men under processen har jag insett att konflikten mest handlar om mig, om mina känslor för problemet som min syster skapar. Hur jag väljer att förhålla mig till när skuld läggs på mig när jag inte vill ställa upp, eller hur arg jag blir på mig själv när jag väl ställer upp på något som känns fel.
Man vill vara en bra syster och finnas där, men när problemen aldrig tar slut, när det känns som det inte finns någon ände vill man bara ge upp. Det är inte mitt problem längre. Fast ändå är det det, för att det är min syster.
Efter att jag hade lödat händerna, ville jag förstärka känslan med färg, trots att dom flesta talade emot det. Händerna var så vackra som dem var, "det behövs inte färg". Men jag gjorde det ändå, det kändes tomt och platt annars.
Men, sen blev det bara skit, jag gillade inte färgerna jag valde och vilken känsla dem gav mig. Jag hatade det, det blev helt jävla fel men samtidigt helt exakt perfekt. För att det är exakt så jag känner, det är exakt så konflikten ter sig. Det som från början fint är nu fult. Det fina ligger nu under all det jag hatar, det som stör mig att se på, det fina ligger nu under den där hata känslan.
No comments:
Post a Comment